de senaste dagarna….

Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit på några dagar. Jag har inte haft tillgång till internet. Här kommer en uppdatering om vad som hänt <3

Fredag den 17 januari 2014

Jag har berättat. Jag visste att det var dags. Vi hade suttit och pratat om framtiden och vad hon önskade för hennes son, hennes ofödda dotter och för henne. Jag började med att berätta om hur jag kände när jag fick höra att hennes man gått bort. Hur det var så självklart för mig att jag behövde göra något, jag berättade om Martina som utan tvekan också visste att något behövde göras. Jag berättade om stödet jag fått från min man. Jag berättade om Soul Sisters och alla de människor som utan att tveka sa att de hjälper till. Hon satt bara tyst. Jag berättade till henne att jag har bloggat om henne.  Jag berättade om hur mycket vi samlat in och hur många människor har engagerat sig och brytt sig om henne. Hon var tyst. Hon var tyst länge, väldigt länge.

De första orden hon sa var ”nu förstår jag”. Sedan var hon tyst väldigt länge igen. Och sen kom orden till henne. Tack, tack från hela mitt hjärta. Jag har känt ett sådant stöd från dig men ibland har jag undrat hur det kan vara så starkt och stort, trots att du var så långt borta. Nu förstår jag att det var inte bara du utan att det också var alla dessa människor som har brytt sig. Jag är någon och folk bryr sig, det betyder mycket. Det ni har gjort för mig och min familj är så vackert. Jag är en stolt kvinna och skulle aldrig be om pengar. Men jag är inte dum-stolt. Jag tar emot dessa pengar för att de kommer att göra en skillnad. Jag tar emot dessa pengar för att visa er den respekt och tacksamhet som ni förtjänar. Jag tar emot dessa pengar för att då kan jag fortsätta att göra det jag gör, att hjälpa andra på det sättet som jag kan. Att Soul Sisters har skapats, att jag vet att det som jag går igenom och mitt öde kommer att bidra till att andra kvinnor i världen också kommer att få hjälp ger mig tröst. Det gör mig stolt, jag är stolt att vara den första Soul Sistern. Det för mig betyder så mycket.

 

Jag kan inte beskriva hur stort och vackert den här stunden var. Vi sa inte så mycket, vi bara satt och tittade på varandra. Hon andades djupt. Hon bad mig berätta om Martina. Hon satt tyst och lyssnade. Hon log. Jag visade hemsidan. Jag översatte min text om henne. Jag översatte några av mina blogginlägg. Vi kramades länge och sedan gick vi och lade oss.

Det var så mycket som släppte för mig också. Det har varit några intensiva månader för många av oss. Det har varit många känslor för mig. Luften har inte gått ur mig utan tvärtom. Jag fick en sådan bekräftelse att det här är så viktigt! Att hjälpa en annan medmänniska är som honung för själen. Jag vill ha mer. Jag är så stolt över henne. Jag är så stolt över vad hon sa, sättet hon tänker, vad som är viktigt för henne. När jag sitter bredvid henne så vet jag att hade situationen varit annorlunda, hade det varit jag som behövde hjälp hade hon gjort precis samma sak för mig –för hon är min själssyster. Den känslan är obeskrivlig. Det är också därför hon kan acceptera allt detta, för hon vet också detta. Det handlar inte om vem som gör vad till den andra, det handlar om att man skulle göra det om det behövdes.

 Lördag den 18 januari 2014

Jag är precis där jag ska vara. Jag ska vara här just nu, timingen hade inte kunnat vara bättre. Det är så många första gången efter olyckan upplevelser som hon vill dela med mig. För mig är det så stort och en sådan ära på ett sätt att det är med mig hon vill uppleva dessa saker. Efter hon hade hennes körlektion så sa hon att hon ville åka till ett kloster som ligger en bit utanför staden. För folket här är det en väldigt speciell plats. Där anordnas olika festivaler och andra festligheter under sommarmånaderna. Hon har aldrig varit där utan hennes man. Hon ville åka dit med mig. När vi kom dit vandrade vi runt ett tag sedan satte hon sig och bara tittade runtomkring och pratade om alla fina minnen de hade från detta ställe. Hon berättade om sommaren som varit och hur lyckliga de varit. Hon var gravid och framtiden kändes så hoppfull, hon hade hittat ett inre lugn och för första gången på länge levde de i nuet, inte i framtiden. Nu satt hon här, ensam. Utan den man som var en stor anledningen att hon alltid trots motgångar kände sig lyckligt lottad. På vägen tillbaka sa hon att det betyder så mycket för henne att hon har mig här just nu. Jag sa att jag vet och det är därför jag är här.

Vi gick till hennes föräldrar på sena eftermiddagen. Jag kan inte beskriva med ord vilken känsla som finns på deras gård. De har inte mycket och deras hem är väldigt enkelt i våra mått mätta. Under alla somrarna som jag var här så var det hit som jag gick när jag behövde fylla på lite energi. Inget har förändrats gällande det. Deras hem har något speciellt. Vi satt och tittade på när hennes mamma matade hönorna, gässen, kalkonerna, getterna och hunden. Sedan satte vi oss i deras kök och drack kaffe och pratade om livet. Flera timmar låg vi bara i soffan, jag somnade ett tag, vaknade upp till deras prat. Nu hade hennes pappa också kommit hem. Jag låg där och log. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån och vem du är, goda föräldrar är goda föräldrar och det har hon verkligen! Kärleken till henne är så stark. Hon har familj som tar hand om henne på det sätt som de kan. Det är så skönt att veta.

 Söndag den 19 januari 2014

Vi besökte graven på morgonen. Hon gör det varje söndag men har aldrig haft någon med sig. Hennes son vill inte gå dit, inte ännu och hon förstår det. Att se henne där blev nästan för mycket för mig. Den smärtan hon känner blev så mycket tydligare när hon stod där vid honom. Hennes gråt var något annat, det är där hon släpper allt. Mitt hjärta gjorde så ont. För henne, för hennes son för deras ofödda dotter och för honom. Livet är verkligen så orättvist ibland. Hon, DE förtjänar inte detta.

På dagen åkte vi till denna bys ”heliga plats” uppe i bergen. Det var hit byfolket flydde flera hundra år sedan under ett av detta lands många krig. När kriget var över flyttade de tillbaka till byn men kvar finns en kyrka.  Några vänner anordnade en, som de kallade det,  ”Barbeque Bosnian Style” för oss. Dessa dagar har varit så fina för mig på många sätt. Jag har fått träffa gamla vänner som jag inte har sett på så länge. Jag blir påmind hela tiden om varför detta land har en speciell plats i mitt hjärta. Många berättar till mig vilken sorg de upplever för att han är borta. Han betydde så mycket för så många. Han var en god vän. Han är otroligt saknad.

Hon var så glad hela eftermiddagen. Vi skrattade och pratade, åt och drack så mycket gott. Vi pratade om hennes man och alla fina minnen som vi hade. Hon sa att det här skulle göra honom så glad, att se oss så här. När vi kom hem på kvällen var hon glad. Det var en bra dag. På kvällen pratade vi om allt möjligt bland annat om hur hon tänker om pengarna. Hon är en klok kvinna.

 

Imorgon åker jag hem. Jag skriver mer om allt då.

 

Kärlek <3

5 Responses to “de senaste dagarna….”

  1. Finns inga ord för hur fint detta var att läsa!
    Kärlek och kramar tillbaka <3

    Svara
  2. Tårarna forsar här också! Så otroligt fint – det är som du skriver att man får en känsla av stolthet! Kärlek <3

    Svara
  3. Läser dina ord och tårarna trillar… Jag är så tacksam över att fått möjlighet att hjälpa henne.
    Du och Martina har gjort ett enastående jobb med Soul Sisters! Kärlek och Kramar

    Svara
  4. Sitter här nu med en stor klump i halsen efter att ha läst dina ord… Det är så fint att få vara med och läsa om fortsättningen och hur din vän tog emot beskedet. Det ni gör, har gjort och kommer att fortsätta att göra är helt fantastiskt! Vilka vardagshjältinnor! Om det fanns fler som ni skulle världen se helt annorlunda ut <3

    Svara

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>