Vilken resa

Jag har verkligen inte glömt bort er men de senaste veckorna har bara varit helt galna. Mina barn  har varit sjuka i allt från njurbäcksinflammation till öroninfektion. Det ena har bara bytt av det andra. Jag själv behövde landa lite efter resan, låta alla intryck och känslor lägga sig lite. Det gick lite längre tid än beräknat och jag ber om ursäkt för det <3 Här kommer först min sista dag från Bosnien

Måndag den 20 januari 2014

Det är mitt sista dygn här. Känns som om jag kom igår men samtidigt som jag varit här en evighet. Idag är en väldigt speciell dag. Det är nämligen deras Slava. Slava är dagar då man firar husets helgon. Man lagar traditionell mat och bakverk, släkt och vänner kommer på besök, man umgås och har trevligt. Det är väldigt stort för dem och för henne och hennes man var det nog den viktigaste högtiden på året. Det är första gången utan hennes man. Hon och hennes svärföräldrar anordnar ingen Slava i år. Det är för tungt och jobbigt. Hennes föräldrars Slava är den samma som deras och vi ska hem till dem idag. Hon har inte firat med dem på 14 år. Hon behöver mig här idag. Hon behöver inte säga det, jag ser det i hennes ögon. På kvällen sitter vi och pratar tills riktigt sent. Det är en sådan speciell stund. Vi summerar dagarna jag varit här, vi pratar minnen, vi pratar framtid. Jag ser att något har förändrats. Hon har något i ögonen som inte fanns där förut. Det är som hon läser mina tankar för hon säger till mig att hon har förändrats under dessa dagar. Framtiden känns lite mer hoppfull. Hon kan andas lite lättare nu. Jag känner en sådan tillfredställelse.

 

Sedan jag har kommit hem har vi pratat några gånger i telefonen. Det är helt underbart att höra vilken skillnad det är på henne. Hon säger själv att hon kan skratta igen. Hon har hittat en liten del av sig själv som hon förlorat. Så klart att det går upp och ner. Det jag säger till henne hela tiden är att med mig behöver hon aldrig låtsas att allt är bra när det inte är det. Såklart att det fortfarande gör ont, såklart att vissa dagar känns jobbiga så klart att han fattas henne. Det finns ingen mirakelkur för smärtan. Det finns ingen tröst för den. Men det vi har gjort för henne handlar om allt annat runt omkring. Lika mycket som pengarna gör en sådan skillnad för deras framtid så är bekräftelsen att det finns människor som er som kan se bortom alla gränser för att nå ut och hjälpa en medsyster i nöd bland det största. Att bli bekräftat på det sättet berör. För min egen del var denna resa underbar på många plan. Det är inte ofta som man som vän känner att man verkligen behövs. Jag behövdes där, det var en otrolig känsla. Sedan att få möjligheten att inte bara kunna ge henne min närvaro utan också att ge henne en trygghet för framtiden var supermäktigt. Att få hjälpa en annan människa på detta sätt är verkligen välgörande för själen. Jag fick också en sådan bekräftelse på varför Soul Sisters behövs. Jag är superladdad för framtiden.

Här kommer min berättelse om Bosnien i bilder.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>